En tebjudning och dess följder.
har främmande … Säg, Marilla, får jag ta servisen med rosenknopparna?
— Är du spritt tokig? Servisen med rosenknopparna! Nej, tack så mycket! Den vet du väl att jag aldrig använder annat än när pastorn eller Skyddsföreningen är här. Det duger allt med de gamla bruna kopparna åt er. Men du kan få slå upp den lilla gula burken med körsbärssylt. Det är visst bäst att använda den — jag tror den börjar jäsa … Så får du skära litet sockerkaka och lägga upp några pepparkakor och äss.
— Jag ser precis för mig, hur jag sätter mig ned vid bordsändan och serverar teet, sade Anne och blundade av förtjusning. — Och så frågar jag Diana, om hon tar grädde i teet … Det vet jag, att hon gör, men jag låtsas ändå inte ha reda på det. Och så trugar jag henne att ta en bit sockerkaka till och litet mera sylt på assietten … O, Marilla, vad det känns underbart att tänka på det! Får jag ta henne in med i gästrummet och låta henne lägga av sig hatten där, när hon kommer? Och får jag bjuda henne in i förmaket?
— Åh nej, det behövs inte … Vardagsrummet duger nog åt dig och ditt främmande. Men det står en flaska halvfull med hallonsaft, som blev över från Religiösa klubbens sammanträde här i förra veckan. Den står på andra hyllan i väggskåpet i vardagsrummet, och den kunna du och Diana få ta er litet utav, om ni vilja, och ett par spritskransar ska jag lägga fram åt er att äta till på eftermiddagen, för jag skulle tro, att Matthew kommer sent hem till kvällsvarden, eftersom han kör potatis till fartyget.
Anne flög ned till dalsänkan, förbi Skogsnymfens källa och uppför den barrdoftande stigen till Tallbacken för att bjuda Diana komma och dricka te.
Följaktligen, strax efter det Marilla åkt bort till Carmody, infann sig Diana, iförd sin söndagsklänning och med just den
— 137 —
