Fru Rachel Lynde häpnar.
Fru Rachel knackade kort och ljudligt på köksdörren och steg in, då hon uppmanades att göra detta. Köket på Grönkulla var ett hemtrevligt rum — det skulle åtminstone ha varit det, om det inte varit så pinsamt rent och propert, att det gav intryck av ett aldrig använt förmak. Fönsterna vette åt öster och väster; genom det västra, som låg åt gårdssidan, strömmade in en flod av milt junisolsken, men det östra, varifrån man uppfångade en skymt av trädgårdens vita körsbärsblom och de lätt vajande, smärta björkarna nere i dälden vid bäcken, var omslingrat av grönskande vildvin.
Här brukade Marilla Cuthbert sitta, när hon någonsin satt, alltid en smula misstrogen gentemot solskenet, vilket föreföll henne alltför nyckfullt och flyktigt för denna allvarliga och ansvarsfulla värld, och där satt hon just nu och stickade. Bordet bakom henne var dukat till kvällsvard.
Fru Rachel hade knappast hunnit riktigt låsa dörren, förrän hon med öga och förstånd inhämtat allt, som fanns på detta bord. Det var dukat för tre, så att Marilla väntade tydligen, att Matthew skulle ha någon med sig hem till kvällsvarden. Men det kallskurna på assietterna var av helt ordinärt slag, och det fanns endast vildäppelmarmelad och en sorts småbröd, så att något så särdeles fint och hedersamt främmande var det nog inte, som väntades.
Men vad skulle man då tro om Matthews vita krage och den bruna märren? Fru Rachel började känna sig smått huvudyr inför så många olösta gåtor i samband med det lugna och allt annat än mystiska Grönkulla.
— God afton, Rachel, sade Marilla muntert. — Tycker du inte det är en härlig kväll? Sitt ned, är du snäll! Hur må alla de dina?
Någonting, som i brist på annat namn kunde kallas vänskap, fanns och hade alltid funnits mellan Marilla
— 5 —
