En tebjudning och dess följder.
Marilla var ute och mjölkade, och det var min mening att fråga henne, om grisarna skulle få vaniljsåsen, men när hon kom in, så lekte jag för mig själv, att jag var frostens ande, som om hösten svävade genom skogarna och gjorde träden röda eller gula, vilketdera de själv önskade, så jag glömde alldeles bort vaniljsåsen, och Marilla skickade mig ut att plocka äpplen.
Se’n samma dag så kom herr och fru Ross från Spencervale och hälsade på. Det är rysligt gentilt folk, i synnerhet frun. När Marilla ropade mig in till middagen, var allting färdigt, och de sutto redan till bords. Jag försökte vara så artig och fin till mitt väsen som möjligt, för jag ville visa fru Ross, att sällskapsvett kan man ha, om man också inte ser någonting ut … Jaha, allting gick utmärkt, ända tills jag såg Marilla komma bärande med äppelkakan i ena handen och skålen med vaniljsåsen, uppvärmd, i den andra … Diana, det var ett fruktansvärt ögonblick. Alltihop stod plötsligt för mig igen, så jag reste mig upp från min plats och ropade: »Marilla, den vaniljsåsen duger inte! En mus har drunknat i den, fast jag har glömt att tala om’et.»
O, Diana, den gräsliga stunden glömmer jag aldrig, om jag så bleve hundra år gammal. Fru Ross bara tittade på mig, och jag trodde jag skulle sjunka genom golvet, så skämdes jag. Hon har allting så utmärkt och fullkomligt själv, och vad skulle hon tänka om oss? Marilla blev röd som en pion, men sa’ ingenting — då. Hon bar ut kakan och såsen och kom med mandelformar och smultronsylt i stället. Hon till och med bjöd mig, men jag kunde inte få ned en enda bit. Det var ju som glödande kol på mitt arma huvud. Men se’n herrskapet Ross farit sin väg, grälade hon rysligt på mig. Kors, Diana, hur är det fatt med dig?
Diana hade rest sig på mycket ostadiga ben. Därefter satte hon sig åter ned och förde händerna mot huvudet.
— 142 —
