En tebjudning och dess följder.
Marilla henne ned till fru Lynde i ett ärende. Efter en helt kort stund kom Anne rusande tillbaka uppför avtagsvägen, med tårarna strömmande utför kinderna. Hon störtade in i köket och kastade sig i full förtvivlan på soffan.
— Vad är det nu, som är på tok, kära Anne? frågade Marilla, undrande och ledsen. — Jag hoppas du inte varit näsvis mot fru Lynde igen?
Intet svar utom ytterligare tårar och ännu häftigare snyftningar.
— Anne, när jag gör dig en fråga, så vill jag ha svar. Sätt dig upp som en ordentlig människa och säg mig, vad det är du gråter för.
Anne satte sig upp, en bild av tröstlös smärta.
— Fru Lynde var uppe för att hälsa på hos fru Barry i dag, och fru Barry var så förfärligt ond, kved hon. Hon säger, att jag drack Diana full i lördags, så att när hon kom hem, så bar hon sig så illa åt … Och hon säger, att jag måste vara en i grund fördärvad och elak flicka, och aldrig, aldrig mera låter hon Diana få leka med mig. Åh, Marilla, jag är så ledsen, så jag tror jag går åt …
Marilla stirrade, i högsta grad förbluffad.
— Druckit Diana full? sade hon, när hon återfick bruket av sin röst. — Anne, är du eller fru Barry vriden? Vad i alla dar bjöd du henne på?
— Aldrig ett dugg mer än hallonsaft, snyftade Anne. — Inte trodde jag man kunde bli full av hallonsaft, Marilla, — inte ens om man drucke tre stora glas fulla, som Diana gjorde. O, det låter så rysligt — jag kommer att tänka på fru Thomas ruskiga man … Men aldrig var det min mening att ställa till någonting sådant.
— Full! Vad är det människan pratar? sade Marilla och gick raka vägen till väggskåpet i vardagsrummet.
Där på hyllan stod mycket riktigt en butelj — vilken
— 144 —
