En tebjudning och dess följder.
sig så glupskt, den skulle jag i hennes ställe hålla efter en smula.
Marilla snodde ut i sitt kök, förtretad och ledsen, och det var en mycket bedrövad varelse hon lämnade kvar ute i förstugan. Efter en stund gick Anne barhuvad ut i den kyliga höstskymningen. Helt beslutsamt tog hon vägen över det nu vissnade klöverfältet, över spången och genom grandungen, i skenet från en blek liten måne, som hängde lågt över skogsbrynet i väster.
Fru Barry hörde en skygg knackning på sin dörr, och när hon öppnade, fann hon på tröskeln en ödmjukt bönfallande liten gäst med bleka läppar och stora ögon.
Hennes ansikte fick ett hårt uttryck. Fru Barry var en kvinna med starka fördomar och antipatier, och hennes förbittring var av det kalla och trumpna slaget, som alltid är svårast att övervinna. För att göra henne rättvisa, så trodde hon verkligen, att Anne trattat i Diana vinbärsvinet av rent okynne, och nu var hon angelägen om att skydda sin lilla flicka mot all beröring med ett sådant barn.
— Vad vill du? sade hon stelt.
Anne knäppte ihop händerna.
— O, fru Barry, var så snäll och förlåt mig! Inte var det min mening att — att — berusa Diana! … Hur skulle jag väl kunna det? Föreställ er bara, att ni vore ett stackars litet föräldralöst barn, som snälla människor tagit upp som eget och att ni hade bara en enda bästa vän i hela världen? Tror ni då, att jag skulle göra henne yr i huvudet och sjuk med flit? Jag trodde det bara var hallonsaft — jag var fullt och fast övertygad om, att det var hallonsaft. Ack, snälla fru Barry, säg inte, att jag inte mera får leka med Diana! Om ni det gör, så höljer ni ett svart moln över hela min tillvaro!
Detta tal, som genast skulle ha blidkat den godhjärtade fru Lynde, hade ingen annan verkan än den att det ännu
— 147 —
