En tebjudning och dess följder.
mera retade upp fru Barry. Hon stod oförstående inför Annes livliga åtbörder och egendomliga bildspråk, och hon trodde, att flickan »drev» med henne. Hon sade därför, mycket kallt och ovänligt:
— Jag tror inte, att du är en sådan flicka, som det lämpar sig för min Diana att sällskapa med. Gå du hem till dig och uppför dig som folk.
Annes läppar darrade.
— Får jag inte råka Diana bara en enda gång för att säga farväl åt henne? bönföll hon.
— Diana har åkt till Carmody med sin pappa, sade fru Barry, gick in och stängde dörren efter sig.
Anne vandrade med förtvivlans lugn tillbaka till Grönkulla.
— Mitt sista hopp är ute, sade hon till Marilla. — Jag har nu själv varit och sökt fru Barry, och hon bemötte mig mycket illa. Marilla, jag tror inte, att det är ett fruntimmer med fin uppfostran … Nu har jag inget annat att göra än bedja, och inte har jag några stora förhoppningar på att det kan uträtta vidare mycket, för jag tror inte att Gud själv kan förmå mycket över en sådan envis människa som fru Barry.
— Anne, så får du inte säga, förebrådde Marilla, inom sig kämpande med den hädiska lusten att brista ut i skratt, som hon kände höll på att övermanna henne.
Och när hon senare på kvällen berättade hela historien för Matthew, skrattade de båda hjärtligt åt stackars Annes vedermödor.
Men när hon, innan hon själv gick och lade sig, sakta tassade in på östra gavelrummet och fann, att Anne gråtit sig till sömns, bredde sig ett uttryck av ovanlig mildhet över hennes ansikte.
— Stackars liten unge! viskade hon och strök en hårslinga ur flickans ännu tårvätta ansikte. Därefter böjde hon sig ned och kysste den upphettade kinden på kudden.
— 148 —
