Anne som räddande ängel.
förtjusande att ila fram i denna dystert vackra, hemlighetsfulla omgivning, hand i hand med den lilla väninnan, från vilken hon så länge varit skild.
Lilla Minnie May, tre år gammal, var verkligen mycket sjuk. Hon låg på soffan i köket, orolig och feberhet, och hennes hesa, rosslande andhämtning hördes över hela huset. Mary Joe, en beskedlig fransk flicka med brett ansikte, med vilken fru Barry gjort upp, att hon skulle se efter barnen under hennes egen bortovaro, var hjälplös och förbryllad, alldeles ur stånd att tänka ut någonting eller att sätta det i verket, om hon verkligen kunnat tänka ut någonting.
Anne utvecklade genast både rådighet och raskhet.
— Jo jo men, det är allt strypsjuka Minnie May har, hon är mycket dålig, men jag har ändå sett dem, som varit värre däran … Först och främst måste vi ha massor med hett vatten. Vad är det för en skvätt hon har satt på där i kastrullen? Seså, nu har jag fyllt på den upp till randen, och du, Mary Joe, kan lägga in litet mera ved i spiseln. Jag vill inte såra dina känslor, men jag tycker ändå, att sådant här hade du kunnat tänka på av dig själv. Nu ska jag klä av lilla Minnie May och lägga henne till sängs, och du, Diana försöker ta reda på alla mjuka och varma filtar ni ha. Nu ska hon allra först få sig en dosis kräkrot.
Minnie May gjorde sura miner mot skeden med pulvret, men Anne hade inte för ro skull fostrat upp tre par tvillingar. Minnie May fick vackert svälja, ej blott den teskeden full, utan två, tre till, under loppet av den långa, oroliga natten, då de båda små flickorna tåligt skötte om den lilla sjuka och den välmenande och nitiska Mary Joe lade på så mycket bränsle, att det dånade i spiseln, och värmde så mycket vatten, att det kunde ha räckt till en hel sjukstuga med strypsjukepatienter.
Klockan var tre, när Matthew anlände med doktorn, ty
— 162 —
