En konsert, en katastrof och en bekännelse.
kastade slängkyssar efter mig hela vägen ned ända till De älskandes stråt. Jag försäkrar Marilla, att jag känner mig så hågad för att be i kväll, och jag ämnar också tänka ut en alldeles ny, vacker aftonbön att riktigt tacka Gud med.
XIV.
EN KONSERT, EN KATASTROF OCH EN BEKÄNNELSE.
— Marilla, kan jag få springa bort till Diana ett litet grand? frågade Anne och kom nedskyndande från sitt gavelrum en februariafton.
— Jag inser inte, vad du har ute att göra så här dags i mörkret, sade Marilla snävt. — Du och Diana gingo ju hem från skolan tillsamman och stodo se’n i snön i ytterligare en halvtimme och bara pratade. Det kan väl inte vara någonting så värst angeläget du har att språka med henne om.
— Jo då, det är hon, som vill råka mig, sade Anne i bönfallande ton. — Hon har någonting mycket viktigt att säga mig.
— Hur vet du det?
— Hon signalerade nyss till mig från sitt fönster. Vi ha kommit överens om ett sätt att signalera med våra ljus och så en stor bit papp. Vi sätta ljuset i fönsterkarmen och göra blinkar — alldeles som en fyr! — genom att föra pappskivan av och an framför det. Blinkarna betyda olika saker, alltefter hur många de äro. Det var min idé, Marilla.
Det kan jag livligt föreställa mig, sade Marilla. — Och en vacker dag signalera ni med brinnande fönstergardiner.
— O-o! Visst inte, vi äro så försiktiga, Marilla. Och det är så intressant. Två blinkar betyda: »är du där?» Tre
— 168 —
