En konsert, en katastrof och en bekännelse.
betyda »ja», och fyra »nej.» Fem blinkar betyda »kom hit så fort som möjligt, för jag har någonting viktigt att säga dig.» Diana har alldeles nyss signalerat fem, och jag plågas så av längtan att få veta, vad det är.
— Då ska du väl slippa plågas längre, sade Marilla och såg försmädlig ut. — Du får gå, men du ska vara här tillbaka om tio minuter, kom ihåg det.
Anne kom ihåg och var tillbaka inom den utsatta tiden, ehuru förmodligen ingen dödlig någonsin kommer att få veta, vad det kostade henne att tränga ihop det angelägna samtalet i samband med Dianas viktiga meddelande inom den korta tidrymden av tio minuter. De unga damerna gjorde åtminstone ett intensivt bruk utav dem.
— O, Marilla, kan ni tänka er! Ni vet, att i morgon är det Dianas födelsedag. Och nu har hennes mamma sagt henne, att hon skulle få be mig hem med sig direkte från skolan, och så skulle jag få ligga över natten där! Och hennes kusiner komma från Newbridge i en stor skrinda, som de ha satt medar under, för att gå på diskussionsklubben och konserten i goodtemplarsalen i morgon kväll. Och de skulle ta Diana och mig med på konserten — om jag får gå för Marilla, förstås. Och det får jag väl! O, jag är i en sådan förfärlig spänning!
— Lugna dig då, för du får inte gå. Du mår mycket bättre hemma i din egen säng, och vad den där konserten angår, så är det bara skräp, och små flickor ha ingenting alls att göra på sådana tillställningar, som dra ut långt in på nätterna.
— O, det här är ju ett sådant särskilt fall, bad Anne, redan gråtfärdig. — Diana har bara en enda födelsedag på året. Födelsedagar är ju verkligen rakt ingenting vanligt, Marilla. Prissy Andrews ska deklamera »Aftonklockans toner flöda» — det är ett sådant vackert och moraliskt stycke,
— 169 —
