En konsert, en katastrof och en bekännelse.
»rysningar» — åtminstone för en av åhörarna i salongen, som försjönk i den ena saligheten efter den andra. När Prissy Andrews, klädd i en skär sidenblus med ett pärlband kring sin runda vita hals och levande nejlikor i håret — ryktet förmälde, att läraren låtit skicka efter dem hela vägen från staden för hennes räkning — steg upp på estraden och deklamerade om vad som hände i natten, »dit ingen stjärnas stråle mäktar tränga», darrade Anne av spänning och sympati; när kören sjöng »Högt över ängens tusenskönor», tittade Anne upp i taket, som om det varit fullmålat med änglahuvuden, och när sedan Tom Sloane med ord och handling förevisade »Dumme Toms marknadsbesök», skrattade Anne så, att hon narrade alla omkring sig att skratta, mera därför att man hade så hjärtligt roligt åt henne än därför att den något utslitna humorn i marknadsbesöket uppskattades.
Och när herr Phillips bjöd på Marcus Antonius’ monolog inför Cesars lik, och gav sin röst de mest hjärtgripande tonfall — vid slutet av varje mening tittande på Prissy Andrews — kände Anne, att hon skulle kunna resa sig och göra myteri på fläcken, om blott en enda romersk medborgare föreginge med exempel …
Blott ett enda nummer av programmet förmådde ej avlocka henne något intresse. När Gilbert Blythe läste upp »Borgen vid Rhen», tog Anne fram Rhoda Murrays lånbiblioteksbok och läste i den, tills han hade slutat, och hon satt stel och orörlig, medan Diana klappade i händerna, tills de hettade och värkte.
Klockan var elva, när de kommo hem, mätta av njutning, men med det sälla medvetandet, att de ännu hade kvar nöjet att få prata med varandra om allt vad de hört och sett. Alla tycktes sova, och huset låg mörkt och tyst. Anne och Diana tassade på tå in i förmaket, ett långt och smalt rum, varifrån en dörr ledde in till gästrummet. I förmaket rådde
— 174 —