Fantasien på avvägar.
bäcken. Det är den mest hänförande plats, Marilla. Två lönnar står det på den, och bäcken rinner runt omkring den. Vi ha smått tänkt på Victoria-ön, fast det är inte avgjort ännu … Men det var tråkigt med pajen och näsdukarna. Jag hade velat vara alldeles ovanligt snäll och duktig i dag, eftersom det är en årsdag. Minns Marilla vad som hände i dag för jämnt ett år sedan?
— Nej, inte någonting särskilt.
— O, Marilla, just den dagen kom jag hit till Grönkulla. Det glömmer jag aldrig! Det var vändpunkten i mitt liv … Men ni tycker naturligtvis inte, att det var någonting så märkvärdigt. Nu har jag varit här ett helt är, och jag har varit så lycklig! … Det är klart, jag har ju haft mina bekymmer, men dem får man väl försöka glömma … Ångrar ni, att ni lät mig stanna kvar, Marilla?
— Åhnej vars, ångrat mig har jag inte, sade Marilla, som ibland undrade, hur hon kunnat leva, innan Anne kom till Grönkulla. — Det har jag inte gjort … Om du har slutat dina läxor, Anne, så ville jag gärna, att du kilade över till fru Barry och både henne om att få låna Dianas förklädesmönster.
— Ack — det — det är så mörkt … sade Anne.
— Mörkt? Det är ju bara skymning. Och för resten — hur ofta har inte du sprungit dit, sedan mörkret fallit på?
— Jag ska gå tidigt i morgon bittida, sade Anne ivrigt.
— Jag ska stiga upp i soluppgången och kila dit genast, Marilla.
— Vad är det för nya konster, Anne? Jag vill ha mönster för att klippa till ditt nya förkläde nu i afton. Gå genast och var rask i vändningarna.
— Då får jag gå stora landsvägen … sade Anne och tog motvilligt sin hatt.
— 186 —
