Anne blir bortbjuden på te.
råd för umgängeslivet.» Jag är så rädd att jag ska göra någonting dumt eller glömma att göra någonting, som jag borde göra. Går det an att ta en portion till av någonting, som man rysligt gärna vill ha mera av?
— Felet med dig, Anne, är att du tänker alldeles för mycket på dig själv. Du skulle bara tänka på fru Allan och på vad du tror vore bäst och trevligast för henne, sade Marilla och hittade för en gångs skull i sitt liv på en i all sin enkelhet sund och klok föreskrift.
Anne förstod genast detta.
— Marilla har rätt. Jag ska försöka att inte alls tänka på mig själv.
Anne gjorde tydligen från sig sitt besök utan något svårare brott mot etiketten, ty i skymningen, när aftonhimlen lyste guldgul och rosenfärgad, kom hon hem, högst lycklig och förnöjd. Hon satte sig på den stora röda sandstenshällen utanför köksdörren och lade sitt trötta krushuvud i Marillas hemvävda blårutiga sköte. Därpå började hon helt belåtet berätta.
En sval vind kom fläktande över de vida åkerfälten från tallskogens bryn utmed åsarna i väster och drog susande genom popplarna. En klar stjärna lyste över fruktträdgården, och eldflugorna fladdrade ut och in bland ormbunkar och prasslande grenar. Anne följde dem med ögonen, medan hon talade, och för henne smälte småningom vind och stjärnor och eldflugor samman till någonting obeskrivligt ljuvt och trolskt.
— O, Marilla, jag har haft så hänförande roligt! Det kan knappast skildras med ord … När jag kom fram till prästgården, steg fru Allan ut och mötte mig på trappan. Hon hade på sig den sötaste klänning av ljusrött musslin, med fullt med volanger och med halvkorta ärmar, och hon såg alldeles ut som en ängel. Jag tror nästan, att jag skulle vilja
— 200 —
