Anne kommer till korta i en hederssak.
— Var inte rädd, Marilla! Jag gick på takåsen och trillade ner. Jag tror, att jag har vrickat min fotled. Men, Marilla, jag hade ju kunnat bryta nacken. Man ska alltid se på den ljusa sidan av saken.
— Jag borde ha förstått, att du skulle ställa till någonting i den vägen, när jag lät dig gå på bjudningen, sade Marilla, som trots den lättnad, hon kände, ej kunde släppa den vresiga tonen. — Bär in henne, herr Barry, och lägg henne på soffan. Bevare oss väl, jag tror flickan har svimmat.
Detta var sant. Överväldigad av smärtan i den stackars foten hade Anne försjunkit i ett tillstånd av lycklig medvetslöshet.
Matthew, som hastigt ropades från skördefältet, skickades genast i väg till doktorn. Denne anlände i sinom tid och gjorde den upptäckten, att skadan var svårare än man från början befarat. Annes fotled var bruten.
När Marilla längre fram på kvällen gick upp på gavelrummet, där ett blekt flickansikte avtecknade sig mot sängens kuddar, hälsades hon av en klagande röst:
— Tycker inte Marilla, att det är mycket synd om mig?
— Det var ditt eget fel, sade Marilla, i det hon drog ned rullgardinen och tände en lampa.
— Ja, det är just därför ni skulle tycka synd om mig, sade Anne; det är just tanken på, att det är mitt eget fel, som gör, att det känns så rysligt ledsamt alltihop. Om jag hade kunnat skylla på någon annan, så hade det genast varit betydligt bättre. Men vad skulle Marilla själv ha gjort, om en ann’ flicka hade stått där och retats med er och sagt, att ni inte tordes gå på takåsen?
— Jag hade låtit henne retas tills i morgon bitti’ och själv stannat kvar på fasta marken. Så’na galenskaper! sade Marilla.
Anne suckade.
— 207 —
