Fröken Stacys aftonunderhållning.
Avonleas skolbarn skulle arrangera en musikalisk aftonunderhållning någon dag i julhälgen, och inkomsten härav skulle gå till inköpandet av en flagga till skolhuset.
Planen vann allas bifall, och man började genast med inövningen av programmets olika nummer. Och av alla de blivande medverkande var ingen så ivrig och nitisk som Anne Shirley, vilken med liv och lust gick upp i företaget.
Men där hemma brummade Marilla.
— Vad ska det nu tjäna till att fylla era huvuden med en massa onödigt strunt och taga så mycket tid från era läxor? Jag gillar inte, att barn få uppträda offentligt. Det bara gör dem fåfänga och framfusiga och hågade för att slå dank.
— Men tänk på det goda ändamålet! bad Anne. — En flagga kommer att ytterligare befrämja vår fosterlandskärlek, Marilla.
— Jo, jag tycker just! Fosterlandskärlek är nog det minsta ni ha i era tankar. Ni bry er bara om att ha roligt.
— Ja, det måtte väl vara bra, om man kan förena fosterlandskärlek och rolighet! Tänk, en så’n stilig aftonunderhållning det kommer att bli! Vi ska ha sex körer, och Diana ska sjunga ett solonummer. Jag är med i två dialoger och så i »Älvdrottningen». Åh, jag är så ängslig att jag ska komma av mig … Och allra sist ska vi ha en tablå, »Tron, hoppet och kärleken». I den ska Diana och Ruby och jag uppträda, alla draperade i vitt och med utslaget hår. Jag ska vara Hoppet, med hopknäppta händer — så — och uppåtriktad blick. Jag ska repetera mina nummer inne på vindskontoret. Bli inte rädd om ni hör mig sucka och stöna! I ett av mina stycken ska jag stöna och jämra mig alldeles hjärtskärande, och det är svårt att göra riktigt artistiskt, Marilla.
Josie Pye är stött för att hon inte fick bli älvdrottningen. Men det skulle ju ha varit löjligt, för vem har väl
— 213 —
