Fröken Stacys aftonunderhållning.
hört talas om en älvdrottning så tjock som Josie? Älvdrottningar måste vara smärta. Jane Andrews ska bli drottningen, och jag ska bli en av hennes tärnor. Josie säger, att en rödhårig älva är lika galet som en tjock, men så’nt prat sätter jag mig över … Jag ska ha en krans av vita rosor på håret, och Ruby Gillis lånar mig sina låga skor, eftersom jag inte har några egna. Älvor måste naturligtvis ha skor. Inte kan man tänka sig en älva med kängor, va’? Allra minst kängor med tåhättor.
Vi ska klä salen med klippris och grangirlanger med rosor av skärt silkespapper. Och sedan åskådarna samlats, skola vi tåga in allesamman två och två, medan Emma White spelar en marsch på orgeln. Ja, Marilla, jag vet nog, att ni inte gläder er ens hälften så mycket som jag åt det, men hoppas ni ändå inte, att er lilla Anne ska utmärka sig?
— Jag hoppas du måtte uppföra dig hyggligt och passande. Jag ska bli hjärtans belåten, när allt det här bråket äntligen är över och du blir i stånd att sätta dig ned till ett ordentligt arbete. Vad duger du nu till med huvudet fullt av dialoger och tablåer och stönanden? Och vad din tunga angår, så är det ett under, att den inte blir utsliten.
Anne suckade och begav sig ut på gården, där nymånen från den äppelgröna himlen i väster sken in mellan de avlövade poppelgrenarna och Matthew höll på med att klyva ved. Anne slog sig ned på en kubbe och började ånyo en redogörelse för den blivande aftonunderhållningen, säker om att åtminstone i honom finna en deltagande och intresserad åhörare.
— Så mycket kan jag då förstå, att det blir en riktigt finfin aftonunderhållning, och du kommer nog att hedra dig, sade Matthew och log mot det livliga och uttrycksfulla lilla ansiktet.
Anne log tillbaka mot honom. Dessa båda voro de allra
— 214 —
