Matthew gör en upptäckt.
Matthew var det faktum, att han tyckte, att denna olikhet ej borde ifrågakomma. Anne hade ett intelligentare ansikte, större och mera strålande ögon samt finare drag än de andra; även den blyge, föga aktgivande Matthew hade fäst sig vid detta. Men den olikhet, han nyligen upptäckt, hade ej att göra härmed. Vari bestod den då?
Matthew förföljdes av denna fråga långt efter det flickorna arm i arm vandrat utför den långa, hårdfrusna avtagsvägen och Anne gått och satt sig till sina läxor. Han kunde ej hänskjuta den till Marilla, som, därpå var han säker, endast skulle skratta försmädligt och svara, att den enda skillnaden hon såg mellan Anne och de övriga flickorna var, att de stundom tego, vilket däremot aldrig var fallet med Anne. Och den hjälpen, det kände Matthew, kunde han gott vara förutan.
Den kvällen måste han taga sin tillflykt till sin pipa för att rätt kunna taga problemet i begrundande, och Marilla tittade på de bolmande rökmolnen med föga blida blickar. Efter en timmes rökning och hårt tankearbete hade han hunnit till gåtans lösning. Anne var annorlunda klädd än de andra flickorna!
Ju mera Matthew funderade på saken, desto fastare blev han övertygad om, att Anne aldrig varit klädd som de andra flickorna — aldrig sedan hon kommit till Grönkulla. Marilla lät henne bära enkla, mörka klänningar, alla tillskurna efter samma oföränderliga mönster. Matthew hade en obestämd aning om att kläder kunde kallas moderna eller omoderna och att detta för många spelade en viktig roll, men han var fullt säker på, att Annes ärmar ej sågo ut som andra flickors ärmar. Han återkallade i sitt minne den skara av småflickor han sett omkring henne kvällen förut — alla så glatt och trevligt klädda i röda eller blå, skära eller vita blusar, — och han undrade, varför Marilla alltid höll sig till så tråkiga och enformiga klänningsmodeller.
— 216 —
