Matthew gör en upptäckt.
Naturligtvis var det bäst så … Det var ju Marilla, som uppfostrade henne, och Marilla visste nog, vad hon gjorde. Troligen hade hon sina goda och högst rimliga skäl. Men vad kunde det egentligen göra för skada, om flickan hade en enda ljus och vacker klänning — någonting i den vägen, som Diana Barry alltid gick med? …
Matthew föresatte sig, att han skulle ge henne en; det borde väl ändå inte kunna stämplas som en obehörig inblandning i saker, som ej anginge honom? … Det var bara fjorton dagar kvar till jul. En trevlig klänning skulle lämpa sig ypperligt till julklapp. Matthew lade med en belåten suck bort sin pipa och gick in till sig för att lägga sig, medan Marilla öppnade alla dörrar för att vädra huset.
När Matthew sovit på saken, kom han till det ej oävna resultatet, att endast en kvinna var vuxen det ansvarsfulla värvet att köpa ett klänningstyg. Marilla kunde ej komma i fråga. Hennes bror kände på sig, att hon genast skulle komma med en kalldusch och fördärva hela hans plan. Återstod alltså endast fru Lynde, ty aldrig skulle Matthew ha vågat bedja någon annan av Avonleas kvinnliga invånare om råd. Han gick sålunda till fru Lynde, och denna goda dam lyfte genast den tyngande bördan från hans axlar.
— Välja ut en klänning att ge Anne i julklapp? Jo, visst vill jag det. Jag ska ändå fara till Carmody i morgon, och då ska jag sköta om den saken. Har ni någon särskild önskan i fråga om färg och tygsort? Inte det? Ja, då ska jag gå efter min egen smak. Jag tror, att något vackert mossgrönt skulle passa Anne, och William Blair har fått in en ny silkesblandad vara, som är riktigt snygg. Kanske ni helst skulle vilja, att jag också sydde den åt henne? Om Marilla gjorde det, skulle Anne förmodligen få nys om saken i förväg, så att överraskningen ginge om intet. Ja, då ska jag göra det. För all del — det är inte något besvär. Jag tycker om att
— 217 —
