Matthew gör en upptäckt.
sy. Jag ska ta till den sådan, att den passar min brorsdotter, Jenny Gillis, för hon och Anne äro på en prick lika till figuren.
— Ja, det var ju alldeles fasligt vänligt, sade Matthew. — Men nu var det som så — ja, jag vet inte — men det skulle vara roligt, om … Hm, de måtte visst göra ärmarna litet olika nu mot förr i världen … Om det inte vore att begära för mycket — ginge det an att få dem gjorda på det nya sättet?
— Aha, med puffar! Jo jo men! Ni behöver inte vara ängslig, Matthew. Jag ska sy dem efter allra sista modet, lovade den snälla fru Lynde.
Till sig själv sade hon, sedan Matthew gått:
— Det ska bli riktigt roligt att se den där stackars ungen för en gångs skull bära en snygg klänning. Så som Marilla klär henne, ser hon absolut löjlig ut; det är inte tu tal om det, och jag har väl tio gånger haft på tungan att säga henne det. Men jag har hållit min mun, för jag ser nog, att Marilla inte vill ha några råd, och att hon inbillar sig, att hon vet mera om barnauppfostran än jag, fastän hon aldrig haft vare sig man eller ungar … Jag förmodar, att det är hennes mening att fostra Anne till ödmjukhet därigenom att hon ger henne så fula kläder, men troligare är, att hon väcker avund och missnöje i hennes sinne. Jag är övertygad om, att flickan måste känna skillnaden mellan de kläder, hon bär, och kamraternas. Och tänk, att gamle Matthew gått och givit akt därpå! Den mannen tycks nu vakna upp efter att ha sovit i sextio år.
Under de båda veckor, som nu följde, förstod Marilla, att brodern hade någonting särskilt i sinnet, men vad det var, förmådde hon ej utgrunda förrän på julafton, då fru Lynde infann sig för att avlämna klänningen. Marilla höll på det hela taget utmärkt god min, fastän det är antagligt, att hon
— 218 —
