Matthew gör en upptäckt.
blivit mörkt, och så dags går jag i alla fall inte gärna genom spökskogen …
Anne öppnade asken och tittade i den. Överst låg ett kort med påskriften: »Till Anne-flickan. Glad jul!» och sedan såg man ett par de nättaste små getskinnsskor med svarta sidenrosetter och blänkande spännen.
— O! … sade Anne. — Diana, detta är för mycket. Det måste vara en dröm …
— Jag kallar det försynens skickelse, sade Diana. — Nu slipper du låna Rubys skor, och det var en ren välgärning, för de äro två nummer för stora för dig, och det skulle vara rysligt att höra en älva komma klafsande med för stora skodon. Josie Pye skulle fröjda sig …
Alla skolbarn i Avonlea befunno sig i dag i feberaktig spänning, ty festsalen skulle klädas och den sista stora generalrepetitionen hållas.
Så gick det hela av stapeln på kvällen och blev en avgjord framgång. Den lilla salen var proppfull med folk, och alla de uppträdande skötte sig förträffligt. Men den strålande stjärnan bland alla större och mindre ljus var Anne Shirley, och det vågade inte ens den gröna avunden i Josie Pyes skepelse förneka.
— O, har det inte varit en förtjusande afton, suckade Anne, när allting var förbi och hon och Diana vandrade hem tillsamman under en mörk, stjärnströdd himmel.
— Jo, allting tycks ha gått bra, sade den praktiska Diana. — Vi ha säkert fått ihop så mycket som tio dollars. Tänk att pastorn ämnar sända in en notis om det till tidningarna i Charlottetown.
— O, Diana, ska vi verkligen se våra namn i tryck! Det riktigt ilar i mig, när jag tänker på’t … Ditt solonummer gjorde du utmärkt, Diana. Jag kände mig ännu stoltare än du, när de klappade och hade dig att sjunga om det igen.
— 222 —
