Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/235

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Annes kria.

kunde följa björkstigen till skolan. På Annes födelsedag vandrade de med lätta steg utför den, hållande öron och ögon väl öppna mitt under allt pratet, ty fröken Stacy hade sagt, att de snart skulle skriva en uppsats om »En vintervandring i skogen», och dessförinnan måste de naturligtvis »hämta intryck» och göra sina iakttagelser på ort och ställe.

— Tänk, Diana, att jag fyller tretton år i dag, sade Anne med någonting liknande vördnad i rösten. — Jag kan knappast få för mig, att jag kommit in i ton-åren … När jag vaknade upp i morse, tyckte jag, att allting måste vara liksom annorlunda … Du har ju nu varit tretton år i två månader, så du har väl hunnit övervinna den där första, underbara känslan … Tänk, om två år blir jag riktigt vuxen! Det ska bli en skön känsla att veta, att man då kan få använda hur stora ord som helst utan att folk skrattar åt’en.

— Om fyra år kunna vi få sätta upp vårt hår, sade Diana. — Alice Bell är bara sexton och har sitt uppsatt redan, men det tycker jag är löjligt. Jag väntar, tills jag blir sjutton.

— Om jag hade Alice Bells kroknos, så — — Aj, där höll jag på att säga någonting elakt, och som du vet har jag numera den rara fru Allan till föredöme. För resten jämförde jag Alices näsa med min egen, och det var fåfängt gjort av mig. Jag är rädd, att jag tänker för mycket på min näsa, sedan någon för länge sedan sa’, att den var rätt skaplig, bara där inte varit så många fräknar omkring den … Men det är väl inte näsans fel, heller. O, Diana, titta, där är en kanin! Den kan man alltid sätta in i krian. Jag tycker verkligen, att skogarna äro lika härliga om vintern som om sommaren. De äro så vita och stilla, som om de låge i slummer och drömde vackra drömmar.

— Ja, den krian är jag inte rädd för, när den kommer, suckade Diana. — Jag går nog i land med skogsvandringen, men den krian, som vi ska lämna in om måndag, är ryslig.

Montgomery, Anne på Grönkulla15
— 225 —