Den straffade fåfängan.
gick hem till en muntert sprakande brasa och ett nätt dukat tebord i stället för till den kyliga tomheten, som tog emot henne förr i världen, innan Anne kom till Grönkulla.
Man kan därför lätt förstå, att när Marilla steg in i sitt kök och fann spiselhärden död och svart, medan det ej syntes till en skymt av Anne någonstans, så kände hon sig ganska besviken och missnöjd. Hon hade givit Anne order att säkert ha teet i ordning till klockan fem, och nu måste hon skynda sig att taga av sig sin näst bästa klänning och själv göra i ordning den lilla anrättningen, tills Matthew skulle komma hem från arbetet på åkern.
— Jag ska allt tala ett ord med min unga fröken, när hon kommer hem, sade Marilla bistert, medan hon täljde stickor att tända med i spiseln och inlade större energi i detta arbete än som strängt taget var nödvändigt. Matthew hade kommit in och satt tåligt i en vrå i förväntan på sitt te.
— Där är hon nu naturligtvis ute och springer med Diana eller diktar historier eller repeterar dialoger, utan att ägna en tanke åt klockan eller sina plikter. Detta får verkligen ta ett slut. Jag bryr mig inte om, att fru Allan säger, att det är det intelligentaste och roligaste barn hon har träffat. Det är möjligt, men allting har sin tid. Och hon är så full med påhitt, att man aldrig vet, vad form de ta härnäst … Seså, nu säger jag precis detsamma, som jag absolut inte ville ta emot av Rachel Lynde i middags i syföreningen. Anne har många fel, det vet jag bäst, men Rachel Lynde skulle kritisera själva ängeln Gabriel, om han bodde här i Avonlea. Jag är riktigt glad åt att fru Allan trädde upp och tog Annes parti; annars är jag rädd att Rachel och jag kommit ihop oss mitt i alla människors närvaro … Men Anne har i alla fall inte lov att springa från huset, när jag sa’ henne, att hon skulle hålla sig hemma och se till saker och ting. Olydig
— 231 —