Den straffade fåfängan.
noga dörren efter mig och tittade på hans saker ute på stenhällen. För resten var det ingen italienare — det var en tysk jude. Han hade en stor låda på ryggen med så mycket intressanta saker uti, och han berättade för mig, att han arbetade så strängt för att få ihop så mycket pengar, att han kunde hämta hit sin hustru och sina barn från Tyskland. Han talade så känslosamt om dem, att det rörde mitt hjärta, och jag fick så’n lust att köpa någonting av honom för att bidraga till ett så gott ändamål …
Då rätt som det var fick jag syn på en flaska med hårfärg. Handelsmannen sa’, att det var garanterat för att färga varje hår vackert korpsvart och att det inte gick av i tvätten. I blinken såg jag mig själv med härligt korpsvart hår, och frestelsen var oemotståndlig … Men flaskan kostade sjuttiofem cents, och jag hade bara femtio cents kvar av mina kycklingpengar. Jag tror, att handelsmannen hade ett gott hjärta, för han sa’, att eftersom det var jag, så skulle han sälja flaskan för femtio cents, och det var precis detsamma som att skänka bort den. Då köpte jag den, och så fort han hade gått, gick jag hit upp och slog upp flaskan och strök på av färgen med en gammal hårborste, alldeles som det stod på den tryckta anvisningen. Jag använde upp hela flaskan, och o, Marilla — när jag såg den hiskliga färgen, som mitt hår fick utav smörjan, så ångrade jag så förfärligt, må Marilla tro, att jag burit mig styggt åt … Och jag har ångrat mig hela tiden sedan …
— Ja, måtte nu det här tjäna dig till varning, sade Marilla strängt, så att du inser, varthän fåfänga kan leda, Anne. Ja, himlen vete, vad vi nu ska ta oss till med dig … Vi få väl börja med att tvätta dig duktigt och se, vad det kan göra.
Anne hällde nu sitt handfat fullt med varmt vatten och tvättade håret av alla krafter med både grönsåpa och tvål. Men ehuru den kringvandrande handelsmannens pålitlighet
— 235 —