Den straffade fåfängan.
Anne fullföljde också denna sin avsikt, men senare, när hon gick upp på sitt rum och tittade sig i spegeln, gjorde hon det med förtvivlans lugn. Marilla hade gått grundligt till verket, men det hade också varit nödvändigt att klippa håret tätt intill huvudet. Resultatet var ej klädsamt — lindrigast sagt. Anne vände genast spegeln mot väggen.
— Jag ska aldrig, aldrig titta mig i spegeln, förrän mitt hår åter vuxit ut, ropade hon lidelsefullt.
Men så vände hon åter plötsligt spegeln rätt igen.
— Jo, det ska jag. Jag ska på det sättet göra bot och bättring för att jag varit så elak … Jag ska titta på mig, så ofta jag kommer upp på rummet och riktigt se, hur ful jag är. Aldrig trodde jag, att jag var fåfäng för mitt hårs skull, men nu vet jag, att jag ändå var det, fastän det var rött, just därför att det var så långt och tjockt och lockigt. Härnäst kommer det väl att hända min näsa någonting.
Annes kortklippta huvud väckte stort uppseende i skolan den följande måndagen, men till hennes oändliga lättnad var det ingen, som gissade den verkliga orsaken, ej ens Josie Pye, som dock ej underlät att tala om för Anne, att hon såg ut som en veritabel fågelskrämma.
— Jag svarade ingenting, när Josie sa’ så där åt mig, anförtrodde Anne samma afton Marilla, som låg på soffan efter ett svårt huvudvärksanfall. — För jag tyckte, att det skulle vara en del av mitt straff och att jag borde bära det tåligt. Det är tråkigt att få höra, att man ser ut som en fågelskrämma, och jag hade allt någonting på tungan till svar … Men jag höll inne med det — jag bara gav henne en förkrossande blick, och se’n förlät jag henne. Hädanefter ska jag uppbjuda hela min förmåga för att vara snäll, och jag ska inte alls bry mig om att vara vacker … Diana säger, att när mitt hår börjar växa ut igen, ska jag binda ett svart sammetsband om med en rosett vid ena sidan. Det blir bestämt rätt
— 237 —
