Matthew Cuthbert häpnar.
är underligt, att jag ska bo hos er och höra till er! Jag har aldrig hört till någon människa … Men se barnhemmet, det var värst av allting. Jag har bara varit där fyra månader, men det var nog. Ni har väl aldrig varit barn på ett barnhem, kan jag tro, så därför kan ni omöjligt fatta, hur det är. Det är värre än allt man kan tänka sig … Fru Spencer sa’, att det var styggt att säga så där, men jag menade inte någonting styggt … Det är rätt lätt att vara stygg utan att själv veta av det. Barnhusmänniskorna va’ snälla — ja för all del. Men allting är så förfärligt enahanda och alltid likt sig på ett barnhem — utom själva barnen, förstås.
Om dem kunde man i tankarna göra upp så många saker och ting — flickan bredvid en, till exempel, hon kunde ju kanske vara dotter till en greve och ha stulits bort från sina föräldrar i sin späda barndom av en otäck barnjungfru, som dog, innan hon hann bekänna sitt brott … Jag brukade ligga vaken på nätterna och tänka ut sånt där, för på dagen hade jag inte tid. Det är väl därför jag är så skranglig och mager — för nog är jag bra mager, säg? Jag har nästan inget kött på mina knotor. Jag föreställer mig så gärna, att jag är knubbig och fet, med gropar i armbågarna …
Här tystnade Matthews skyddsling, dels därför att andedräkten tröt henne, dels därför, att de hade kommit fram till giggen. Sedan sade hon ej ett ord, förrän de lämnat byn och åkte utför en brant liten backe. Vägen var här så djupt nedskuren i den mjuka marken, att dess kanter, bevuxna med blommande vilda körsbärsträd och smärta björkar, likt vallar höjde sig flera fot över de åkandes huvuden.
Flickan räckte ut sin hand och bröt av en vild plommongren, som strök emot giggens sida.
— Är den inte vacker? Vad tänker ni på, när ni ser ett sådant träd luta sig ut uppifrån gräsvallen med kvistarna höljda av skir vit blom?
— 15 —
