Ett romantiskt äventyr.
tillsamman med båten. Ett ögonblick stodo de stilla, vita som lakan och stela av fasa — därpå höjde de ett gällt tjut och störtade som galningar upp i skogen, utan att någonsin, när de passerade stora landsvägen, kasta en enda blick åt bron till. Anne, som förtvivlad klängde sig fast vid sin hala trädstubbe, såg dem, när de sprungo, och hörde deras skrik. Hjälpen skulle nog snart komma, men hennes belägenhet var verkligen ytterst obekväm och obehaglig.
Minuterna förflöto, och var och en tycktes den olyckliga liljemön lång som en timme. Varför kom då ingen människa? Vart hade flickorna tagit vägen? Tänk, om de dånat alla tre? Tänk, om aldrig någon skulle komma! Tänk, om hon bleve så trött och finge sådan kramp i handlederna, att hon inte längre kunde hålla sig fast? Anne såg ned på det lömska gröna djupet under henne, där långa skuggor trögt gledo av och an, och ryste. Hennes fantasi började utmåla den ena möjligheten hemskare än den andra.
Då, just som hon tyckte, att hon ej ett ögonblick längre kunde härda ut med värken i armarna och handlederna, kom Gilbert Blythe roende under bron i Harmon Andrews’ eka. Gilbert såg upp och varsnade till sin förvåning ett litet blekt och trotsigt ansikte, som tittade ned på honom med stora och skrämda, men också ganska trotsiga gråa ögon.
— Anne Shirley! Hur i all världen har du kommit dit? utbrast han.
Utan att vänta på svar rodde han tätt intill bropelaren och sträckte ut handen. Det var ingen annan råd — Anne måste hugga tag i Gilbert Blythes hand och kravla sig ned i hans eka, där hon, genomblöt och ursinnig, satte sig i aktern med famnen full av en drypande schal och en dito gul pianoduk. Det var under dessa prövande omständigheter ytterst svårt att uppträda med värdighet.
— 243 —
