Ett romantiskt äventyr.
förmildrats av tiden. Hon hatade Gilbert Blythe! Hon ville aldrig förlåta honom.
— Nej, sade hon kallt, jag blir aldrig vän med dig, Gilbert Blythe, och jag vill heller aldrig bli det.
— Som du behagar! — Gilbert hoppade ned i sin båt med vredens rodnad på sina kinder. — Jag ämnar aldrig mera föreslå dig, Anne Shirley, att vi ska vara vänner. Och mig kvittar det precis lika.
Han rodde sin väg med snabba, harmsna årtag, och Anne gick uppför den branta, ormbunkkantade stigen under lönnarna. Hon bar sitt huvud mycket högt, men inom sig kände hon någonting närbesläktat med ånger. Hon nästan önskade, att hon givit Gilbert ett annat svar. Han hade naturligtvis förolämpat henne förskräckligt, men i alla fall …
Hur det var, tyckte Anne, att det skulle ha känts rätt skönt att få sätta sig ned och riktigt gråta ut. Hon var alldeles bragt ur sin jämnvikt; den rent fysiska tröttheten jämte sinnesrörelsen efter det obehagliga äventyret gjorde sig nu gällande på ett ganska märkbart sätt.
Halvvägs uppför stigen mötte hon Jane och Diana, som komma rusande tillbaka ned mot sjön i ett tillstånd, som gränsade till vanvett. De hade ej träffat på någon människa på Tallbacken, eftersom varken herr eller fru Barry var hemma. Då hade Ruby fått ett förfärligt gråtanfall, så att de måste lämna kvar henne att reda sig bäst hon kunde, medan Jane och Diana flydde genom spökskogen och över spången upp till Grönkulla. Här hade de icke heller träffat någon hemma, ty Marilla hade gått till handelsboden, och Matthew höll på med att räfsa hö på starrängen.
— O, Anne, flämtade Diana, i det hon föll Anne om halsen och grät av överraskning och glädje, o, Anne — vi trodde — att du hade — drunknat — och vi — kände oss — som mördare — därför att vi hade narrat dig att vara —
— 245 —
