Faster Josephine som välgörarinna.
Korna lunkade beskedligt utför stigen, och Anne följde dem, försjunken i tankar och läsande högt för sig själv ett stycke ur »Macbeth». De hade fått göra bekantskap med Shakespeare i skolan förra vintern, och den engelske skalden hade gjort ett mäktigt intryck på Anne, som lärt sig ganska mycket av skådespelen utantill. När hon kom till raderna:
»Frukta ej,
Förr’n Birnams skog går fram mot Dunsinan.»
Nu går en skog ju fram mot Dunsinan,
Upp upp, till vapen!
slöt hon hänförd ögonen för att bättre kunna föreställa sig den framryckande krigarskaran med de gröna grenarna i händerna.
När hon åter slog upp dem, fick hon se Diana, som kom gående genom grinden från de Barryska ägorna och såg så viktig ut, att Anne genast gissade, att hon bar på någon intressant nyhet. Hon ville emellertid ej röja någon alltför stor nyfikenhet och inledde samtalet med en anmärkning om den härliga solnedgången.
— Ja, det är rätt vackert i afton, tyckte även Diana. — Men du må tro jag har någonting att berätta, Anne! Du får gissa tre gånger.
— Charlotte Gillis ska vigas i kyrkan, och fru Allan vill, att vi ska kläda den, ropade Anne.
— Orätt gissat! Charlottes fästman tycker att kyrkvigsel smakar för mycket av begravning och vill inte. Fast det hade varit rysligt roligt. Försök igen!
— Jane Andrews får ha bjudning på sin födelsedag? Hon var ängslig, att inte hennes mamma skulle ge henne lov.
Diana skakade på huvudet, och hennes svarta ögon strålade av skälmaktighet.
— 248 —
