Faster Josephine som välgörarinna.
själv befann hon sig i alltför stor spänning för att kunna äta. Efter frukosten satte hon på sig den lilla klädsamma nya mössan jämte kappan, och efter ett hjärtligt farväl skyndade Anne utför stigen, över spången och upp genom skogsdungen till Tallbacken; där väntade herr Barry och Diana på henne med vagnen, och snart befunno de sig ute på landsvägen.
Det var en lång åktur, men de små flickorna njöto hela tiden. Det var förtjusande att rulla fram över de fuktiga vägarna i gryningens röda solljus, som långsamt spred sig över de mejade sädesfälten. Luften kändes så frisk och ren, och lätta slöjor av rökblå dimma svävade i luften utmed åsarna och drogo som tunna moln genom dalarna. Stundom löpte vägen genom skogar, där lönnarna börjat skifta i skarlakansrött och grannaste brandgult, stundom gick den över floden, och ute på bron betogs då alltid Anne av sin barnsliga fruktan för att bron skulle »slå ihop» som en fällkniv, och då ryste hon både av fasa och förtjusning. Ibland krökte vägen utmed en havsbukt med ett fiskläge, och de foro förbi en liten samling av väder och vind grånade fiskarstugor, ibland åter rullade vagnen uppför backar, från vilkas krön man skymtade de buktande konturerna av en dimblå bergskedja. Och överallt funno de åkande så rika och intressanta samtalsämnen.
Klockan var nästan tolv på dagen, då de kommo fram till staden och styrde kosan vidare till fröken Barrys hem. Hon bodde i en ståtlig gammal byggnad, som skildes från gatan av en gräsplan och omgavs av lummiga, ännu grönskande almar och bokar. Värdinnan själv kom dem till mötes i dörren med en vänlig glimt i sina skarpa svarta ögon.
— Jaså, Anne-flickan kommer äntligen och hälsar på mig, sade hon. — Bevara oss väl, barn, så du har vuxit! Du är minsann längre än jag. Och du har också vuxit till dig. Men det vet du nog, utan man behöver tala om det för dig.
— 251 —
