Faster Josephine som välgörarinna.
— Ack nej, det visste jag rakt inte, sade Anne med strålande ansikte. — Jag tycker liksom, att mina fräknar minskats, och det är ju mycket att vara tacksam för, men någon annan förbättring hade jag verkligen inte vågat hoppats på … Det var fasligt roligt att fröken Barry tycker det.
Fröken Barrys hus var inrett »överdådigt präktigt», berättade Anne för Marilla längre fram. De båda små lantflickorna blevo nästan förlägna, när de lämnades ensamma kvar i den eleganta salongen och fröken Barry gick för att se till middagen.
— Det kan väl inte vara finare på ett kungligt slott, säg? viskade Diana. — Jag har aldrig förut varit hemma hos faster Josephine, och inte hade jag en aning om, att hon hade det så storartat. Jag önskar Julia Bell vore här och finge se det — hon tycker hennes mammas förmak är höjden av allting stiligt.
— Sammetsmatta, suckade Anne hänförd, och sidengardiner! Jag brukar drömma om sådana saker, Diana, men — men — jag undrar ändå om jag skulle trivas med dem i längden … Fast det är förstås alltid mycket roligt att låtsa sådant.
Detta stadsbesök blev sådant, att Anne och Diana levde på minnet därav i åratal. Det var från början till slut uppfyllt av den mest roande omväxling.
På onsdagen tog fröken Barry dem med sig till industriutställningen, och där fingo de stanna hela dagen.
— Det var förtjusande, berättade Anne längre fram för Marilla. — Jag vet verkligen inte, vad som var det mest intressanta. Jag tror jag tyckte bäst om hästarna och blommorna och handarbetena. Josie Pye fick första priset för virkade spetsar, och det unnar jag henne. Inte hade jag unnat henne det förr i världen, men jag märker, att min karaktär håller på att förbättras, och det är bra roligt … Herr Andrews fick andra priset för gravensteineräpplen, och herr Bell tog första priset för en gris. Diana sa’, att hon tyckte det var
— 252 —
