Faster Josephine som välgörarinna.
fasligt efter, när man var liten, är inte hälften så märkvärdigt, när man väl får det. —
På torsdagen fingo flickorna åka i parken, och på kvällen tog faster Josephine dem med sig på en konsert i Musikaliska akademien, där en ryktbar storsångerska skulle sjunga. För Anne var denna afton såsom en inblick i en ny värld.
— O, Marilla, det var över all beskrivning … Jag var så hänförd, att jag inte ens kunde tala, och då kan ni föreställa er … Jag bara satt helt tyst och njöt. Madame Selitsky var utmärkt vacker och klädd i vitt siden och diamanter. Men när hon begynte sjunga, så glömde jag allting annat. O, jag kan inte beskriva, hur jag blev till mods … Men jag tyckte, att det aldrig mer borde kunna förefalla svårt att vara snäll … Jag kände mig som jag gör, när jag blickar upp mot stjärnorna. Det kom tårar i mina ögon, men ack — det var bara glädjetårar.
Jag var så ledsen när det var förbi alltsamman, och jag sa’ till tant Josephine, att jag inte begrep, hur jag skulle kunna sänka mig ned till vardagslivet igen … Hon sa’, att om vi ginge tvärs över gatan och in på restaurangen och finge oss var sin portion glass, så kanske det kunde hjälpa mig på traven … Det trodde jag i början rakt inte på, men det gjorde det verkligen. Glassen var förtjusande, Marilla, och det var så livat att sitta och äta den där mitt i natten klockan elva. Diana sa’, att hon trodde, att hon var född till stadsliv, så bra passade det henne … Tant Josephine frågade mig, vad jag trodde, men jag sa’, att det måste jag tänka över mycket väl, innan jag kunde svara på det. Och så tänkte jag, sedan jag gått och lagt mig — det är den allra bästa tiden.
Och vet Marilla, jag kom underfund med, att jag är inte född för stadsliv, och det är jag glad åt. Det kan nog vara roligt för en och annan gång att sitta på en restaurang klockan elva och äta glass, men annars vill jag hellre så dags vara på
— 254 —
