Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/269

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

De nya seminaristerna.

ett mjukt täcke av vissna blad ha de fått över sig, tills de vakna igen i vår. Jag tror, att det var en liten grå älva med regnbågsfärgad lång schal, som kom smygande på tå den sista månskensnatten och höljde över dem. Diana är inte riktigt säker på det … Hon har aldrig glömt, hur hennes mamma bannade henne för att vi låtsade se så mycket spöken och troll inne i spökskogen …

Diana och jag tala för resten mest om förståndiga saker nu för tiden. Vi ämna ge varandra det löftet att aldrig gifta oss, utan bli snälla gamla mamseller och alltid bo tillsamman i en liten nätt stuga med en trädgårdstäppa och var sin katt, helst trefärgad … Diana har ännu inte riktigt beslutat sig, för hon tänker, att kanske man gjorde större nytta med att gifta sig med någon vild och oförvägen och vilseledd ung man och omvända honom … Diana och jag känna, att vi äro så mycket äldre än vad vi ha varit, att det inte passar sig för oss att bara prata tok och barnsligheter. Det ligger någonting högtidligt i att snart fylla fjorton, Marilla … I onsdags tog fröken Stacy alla oss jämnåriga med sig ned till bäcken, och där sutto vi och språkade om allvarliga ting. Hon sa’, att vi inte kunde vara tillräckligt noggranna med de vanor, vi ta oss, och de förebilder, vi välja ut åt oss just vid den här åldern, för när vi bli tjugo år, äro våra karaktärer färdigbildade och grunden lagd för hela vårt kommande liv … Och hon sa’, att ifall grunden var vacklande och osäker, kunde vi aldrig bygga någonting riktigt bra på den … Vad hade fröken Stacy för ärende här nu på eftermiddagen?

— Det är just det jag ville tala om för dig, Anne, om du någonsin låter mig komma till ordet. Hon talade om dig.

— Om mig? — Anne såg bestört ut. Därefter rodnade hon och sade brådskande:

— Ack, jag vet nog, vad hon sade. Det var min mening att tala om det för Marilla, men jag glömde det. Fröken

— 259 —