Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/270

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

De nya seminaristerna.

Stacy kom på mig, när jag satt och läste »Onkel Toms stuga» i går eftermiddag i skolan, då jag egentligen skulle ha läst på min historieläxa. Jag fick låna den av Jane Andrews. Jag hade den under middagsrasten, och jag läste just om den där lilla lustiga negerflickan Topsy, då lektionen började. Och då så var jag så fasligt intresserad av henne, att jag slog upp läxboken och lade den på min pulpetskiva, men »Onkel Tonis stuga» satte jag uppslagen i mitt knä, stödd emot pulpeten. Och då såg det ju ut, som om jag läste på min läxa, men hela tiden hade jag ögonen nere i den andra boken.

Och inte ett dugg märkte jag, när fröken Stacy kom gående framåt gången mellan pulpeterna — inte förrän jag händelsevis tittade upp och fick se henne stående framför mig med så gruvligt ledsen och förebrående min … Jag kan inte säga med ord, hur jag skämdes, Marilla — helst när jag hörde Josie Pye fnittra … Fröken Stacy tog ifrån mig boken, men sa’ hon ingenting. Men hon höll kvar mig efter skolans slut och talade med mig.

Hon sa’, att jag handlat mycket orätt i två avseenden. Först och främst så slösade jag bort en tid, som jag borde ha använt på läxor, och för det andra så bedrog jag min lärare, när jag ville påskina, att jag höll på med min läxa, men i stället satt och läste i en rolig bok. Aldrig förrän då, Marilla, hade jag tänkt på, att vad jag gjorde var ett bedrägeri … Jag blev så rysligt ledsen och kunde inte låta bli att gråta. Jag bad fröken Stacy förlåta mig, så skulle jag aldrig någonsin göra så mera, och jag erbjöd mig att göra avbön genom att inte så mycket som titta i »Onkel Tom» på hela veckan … Men det sa’ hon, att hon inte ville begära utav mig, och så förlät hon mig. Därför förundrar det mig, att hon i alla fall gick hit …

— Fröken Stacy nämnde aldrig om den här saken för mig, Anne; det är bara ditt dåliga samvete, som inte lämnar

— 260 —