De nya seminaristerna.
dig i fred. Du behöver verkligen alls inte ta med dig några roliga böcker till skolan — du läser många nog här hemma. När jag var ung flicka — aldrig fick jag lov att så mycket som se i en roman.
— Jag tycker inte man kan kalla »Onkel Toms stuga» en roman — den skildrar ju de stackars negerslavarnas lidanden … Och numera läser jag aldrig någon bok, som inte fröken Stacy eller fru Allan tycker är lämplig för en flicka om tretton och tre kvarts år att läsa … Det har jag lovat fröken Stacy. En gång så fick hon se, hur jag höll på att läsa »Spökslottets dystra hemlighet» — den hade jag fått låna av Ruby Gillis, och den var så spännande och hemsk, att blodet riktigt isades i ens ådror … Men fröken Stacy sa’, att det var en mycket dum och skadlig bok, och hon bad mig aldrig mera läsa i den eller i någon annan likadan. Jag lovade rätt gärna att inte läsa någon mera i samma väg, men det var väldigt påkostande att lämna från sig boken utan att få veta, hur det gick … Men min kärlek till fröken Stacy bestod provet, och jag gav från mig boken. Det är märkvärdigt, Marilla, vad man ändå är i stånd till mycket, när man riktigt föresatt sig att vara någon viss person i lag …
— Ja, jag tänder väl lampan nu och går till mina sysslor, sade Marilla. — Jag ser tydligt, att du inte bryr dig om att få höra, vad fröken Stacy sa’. Får bara din egen mun gå, så är du belåten.
— O, Marilla, jag bryr mig visst om att höra det, utbrast Anne förfärad. — Jag ska inte säga ett ord mera … Jag vet, att jag talar för mycket, men jag försöker verkligen ändra mig; och om Marilla visste, hur mycket jag skulle vilja säga och ändå håller inne med, skulle ni verkligen hålla mig räkning därför … Var så snäll och berätta det nu!
— Jo, fröken Stacy ämnar bland dem, som äro flitigast och längst hunna, välja ut en liten klass, som skulle börja
—261 —
