Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/275

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

De nya seminaristerna.

han ska slå sig på politik och komma in i parlamentet, men fru Lynde säger, att på den banan har han ingen framtid, för alla Sloanes ä’ hederligt folk, och de, som slå sig på politik nu för tiden, ä’ bara skälmar och rackare …

— Vad tänker Gilbert Blythe bli? frågade Marilla, som såg, att Anne slog upp sin franska läsebok.

— Jag har verkligen inte reda på, vad Gilbert Blythe har för ärelystnad i livet — om han har någon alls, sade Anne i spefull ton.

Det rådde nu öppet rivalskap mellan Gilbert och Anne. Förut var det egentligen blott den ena parten, som i hemlighet sökte hindra den andra från att komma före, men nu fanns det ej längre något tvivel om, att Gilbert var lika fast besluten att bli den främste i sin klass som Anne var. Men han var en motståndare, värdig att upptaga kampen med. De andra eleverna i klassen erkände tyst dessa bådas överlägsenhet, och ingen drömde om att söka göra dem rangen stridig.

Sedan den dagen nere vid sjön, då Anne vägrat lyssna till Gilberts bön om förlåtelse, hade denne, frånsett det nyssnämnda rivalskapet i klassen, aldrig låtsat om, att Anne fanns till. Han pratade och skämtade med de andra flickorna, lånade dem böcker, resonnerade med dem om läxor och lekar och följde stundom en eller annan av dem hem från skolan. Men Anne Shirley var luft för honom, och Anne märkte, att detta icke var roligt. Det hjälpte föga, att hon med en knyck på nacken sade till sig själv: vad bryr jag mig om det?

Djupt ned i sitt egensinniga lilla kvinnohjärta visste hon, att hon brydde sig mycket därom och att om hon ännu en gång fått sig erbjudet tillfället, när han satte henne i land efter »räddningen», skulle hon svara honom helt annorlunda. Med ens, till sin hemliga förtret, fann hon, att det gamla agg, som hon burit mot honom var borta — borta, när hon tyckte, att hon som bäst behövde det för att stålsätta sig mot den

— 265 —