Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/280

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

I det tysta.

sortens människor, som aldrig kunna förmås att erkänna, att de misstagit sig. Jag misstog mig i fråga om Anne, men det var föga underligt, för en konstigare, en mera förbluffande unge har jag för min del aldrig råkat på … Men det är märkvärdigt, vad hon förkovrat sig på de här tre åren — inte minst vad utseendet angår. Hon har blivit en riktigt söt flicka, fastän jag annars just inte är vidare svag för den där bleka, storögda genren … Jag tycker om litet mera piff och litet starkare färger — som Diana Barrys till exempel eller Ruby Gillis. Ruby är en riktigt stilig flicka. Men hur det är — jag vet inte, hur det kan komma sig — när jag ser Anne och dem tillsamman, så fastän hon inte är hälften så vacker, kommer hon de andra att se litet simpla och braskande ut … Ungefär som de där vita blommorna på höga stänglar, som hon kallar narcisser, bredvid de röda, granna pionerna …



XXXI.
I DET TYSTA.

Anne fick en sommar efter sitt sinne och njöt därav i fulla drag. Hon och Diana så gott som levde utomhus och fråssade i alla de utsökta njutningar, som De älskandes stråt, Skogsnymfens källa, Violernas dal och Näktergalsro erbjödo. Marilla lät Anne ströva omkring i fullkomlig frihet. Doktorn från Spencervale, som kommit till Minnie May den natten hon låg i strypsjuka, hade vid sommarlovets början en afton stött på Anne hemma hos en av hans patienter, och han hade då tittat skarpt på henne, satt ut munnen och ruskat på huvudet, varjämte han genom en annan person skickade Marilla Cuthbert en hälsning, lydande sålunda:


— 270 —