Matthew Cuthbert häpnar.
mossa och linnearevor täckande över era rötter och en bäck inte långt borta och fåglarna sjungande i era grenar — då skulle ni allt skjuta fart och växa! Men här får ni stå i knut, och ni kommer ingen vart … Jag vet nog, hur ni känner er till mods, små trän.» — Jag var ledsen, när jag for ifrån dem i morse. Man blir så fästad vid sådana slags ting, inte sant? — Finns det någon bäck i närheten av Grönkulla? Det glömde jag att fråga fru Spencer om.
— Jo jo men — där är en strax bakom huset.
— O, tänk! … Det har alltid varit en av mina drömmar att få bo helt nära en bäck. Ack, om ändå ens drömmar lite oftare ginge i fullbordan! … Nu känner jag mig i alla fall så fasligt nöjd och belåten. Men se riktigt lycklig, det kan jag aldrig bli, för — ja, vad kallar ni den här färgen?
Hon slängde den ena av de båda långa, glänsande flätorna över den magra axeln och höll upp den framför ögonen på Matthew. Matthew var ej van att yttra sig om damers hårfärg, men i detta fall kunde det ej råda något tvivel.
— Det är väl rött, skulle jag tro, sade han.
Flickan lät flätan åter falla — med en suck, så djup att den tycktes komma ända nedifrån hennes tår och utandas flera århundradens sorger.
— Ja, det är rött, sade hon resignerat. — Nu förstår ni, varför jag inte kan vara riktigt lycklig. Det kan ingen med rött hår. Det andra bryr jag mig inte så värst mycket om — fräknarna och de gröna ögonen och min magerhet. Allt det där kan jag tänka bort. Jag kan föreställa mig, att jag har en den skäraste rosenbladhy och violblå ögon, som stråla som stjärnor. Men se håret — det kan jag inte tänka bort. Det stannar kvar. Jag gör ändå mitt bästa. Jag säger till mig själv: hennes ansikte var omramat av ett glänsande hår, svart som korpvingen … Men hela tiden vet jag, att det är illande rött, och det är min stora sorg. Den kommer att
— 19 —
