Namnlistan.
»bara frågade» vad man kunde vänta annat med en konservativ kultusminister, och Matthew, som lade märke till Annes blekhet och likgiltighet och de håglösa steg, som för varje dag förde henne hem från postkontoret, började allvarligt undra, huruvida han ej vid nästa valperiod borde rösta på en liberal …
Men en afton kom ändå den stora nyheten. Anne satt vid sitt öppna fönster, för stunden glömsk av alla examina och andra världens besvärligheter, medan hon njöt av den ljuvliga sommarskymningen, som tycktes uppfylld av blomstersängarnas dofter och popplarnas viskande sus. Himlen i öster över furorna bar ännu ett matt återsken från solnedgångens bjärta skiftningar, och Anne undrade drömmande, om ej färgens ande brukade vara svept i sådana blekröda draperier. Då såg hon Diana komma flygande utför Tallbacken, över spången och uppför sluttningen med en fladdrande tidning i handen.
Anne störtade upp — hon förstod genast, vad tidningen innehöll. Listan på dem, som godkänts i inträdesprövningen, var offentliggjord. Det svindlade för hennes ögon, och hennes hjärta bultade, så att det gjorde ont. Hon förmådde ej taga ett steg. Hon tyckte, att det dröjde en timme, innan Diana kom rusande uppför trappan och över förstugan och for in i rummet som en avskjuten kanonkula — utan att ens knacka, så ivrig var hon.
— Anne, du är igenom! ropade hon. — Igenom som numro ett! Du och Gilbert ha samma poängantal, men ditt namn står först. O, vad jag är stolt över dig!
Diana kastade tidningen på bordet och sig själv på Annes säng, andlös och ur stånd att tala ett ord vidare. Anne tände lampan — hon slog omkull tändsticksstället och använde väl ett halvt dussin tändstickor, innan hennes darrande händer förmådde få eld på veken. Därefter grep hon tidningen. Jo, hon hade gått igenom — där stod hennes namn
— 283 —
