Ute i stora världen.
Diana sköt ut läpparna, lade sitt svarta huvud på sned och synade kritiskt pärlorna. Slutligen gav hon sin tillåtelse, och pärlsnodden lades kring Annes smala vita hals.
— Du har en sådan stil på dig, Anne, sade Diana med oförställd beundran. — Du håller ditt huvud så bra. Och så är du så lång och smärt. Jag är en riktig klumpedumpa. Det har jag alltid fruktat, och nu vet jag, att det är så. Och jag får väl vara glad och nöjd ändå, kan jag tro.
— Men du har gropar i kinderna, sade Anne och log ömt mot det vackra, livfulla ansiktet, som hölls så nära intill hennes eget. — De älskligaste små gropar … Min dröm om gropar har aldrig gått i uppfyllelse, men så många av mina andra drömmar ha det, att jag inte får klaga. Är jag färdig nu?
— Från topp till tå, sade Diana, och på dörrtröskeln visade sig Marilla, kantig och mager som förr och med betydligt grånat här, men med ett mycket mildare ansikte. — Kom in, Marilla, och titta på vår deklamerande fröken! Är hon inte söt?
Marilla puttrade någonting obegripligt, men fann sig därefter föranlåten att ge vissa erkännanden.
— Jo, hon tar sig ganska nätt ut. Jag tycker om det där sättet att bena håret och låta pannan komma till sin rätt. Men klänningen får hon väl förstörd, när hon åker dit i denna fuktiga luft, och bra tunn tycker jag också den är nu på kvällen. Akta nu väl din klänningskjol för hjulet, Anne, och sätt på dig din varma kofta!
Därefter vandrade Marilla åter nedför trappan, belåtet tänkande på hur bra Anne tog sig ut och hur synd det var, att inte hon själv kunde fara med på aftonunderhållningen och höra flickan deklamera.
— Det kanske ändå är för fuktigt för min klänning? sade Anne oroligt.
— 288 —
