Ute i stora världen.
skolkamrat med honom. Och honom hörde vi säga — minns du det, Ruby? — jo: »Vem är den där flickan på estraden med det charmanta Titianhåret? Hon har ett ansikte, som det skulle roa mig att måla.» Där hör du, Anne! Men vad menas egentligen med Titianhår?
— På vardagsspråk är nog det helt enkelt detsamma som rött hår, skrattade Anne. — Titian var en mycket ryktbar målare, som tyckte om att måla rödhåriga kvinnor.
— Såg ni alla diamanterna, som de där damerna bar! suckade Jane. — Åh, så de glittrade! Skulle ni inte önska att vara rika, flickor?
— Vi ä’ rika, sade Anne med stor bestämdhet. — Vi ä’ sexton år gamla och ha livet för oss — vi ä’ lyckliga som drottningar, och alla ha vi fantasi, mer eller mindre. Titta på havet där, flickor — idel silverglans och skuggor och underbar spegling … Dess skönhet kunde vi inte njuta utav mera, om vi så hade miljoner dollars och hela skäppor fulla med diamanter. Du skulle i själ och hjärta inte vilja byta med någon av de där damerna, även om det vore möjligt. Skulle du vilja vara den där flickan i vita spetsklänningen med sin syrliga min och sin oförmåga att rätt glädjas åt någonting? Eller frun i ljusrött siden, snäll och rar var hon, men tänk, så kort och så tjock som en gurka! … Eller ens fru Evans, med den där sorgsna, sorgsna blicken i sina ögon! Hon måste ha varit förfärligt olycklig i sitt liv, när hon har kunnat få en sådan blick. Du vet mycket väl, att du inte skulle vilja byta med någon av dem, Jane Andrews.
— Jag är inte så säker på det, sade Jane, långt ifrån övertygad. — Jag tror, att diamanterna skulle trösta en människa över rätt mycket …
— Ja, jag vill inte vara någon annan än mig själv, även om jag livet igenom får bära mina sorger utan tröst av diamanter, sade Anne. — Jag är fullt belåten med att vara Anne
— 295 —
