Välbeställd seminarist.
Anne, som ska hålla av er och Matthew och vårt kära Grönkulla mera för varje dag som går.
Anne lade sin friska unga kind mot Marillas rynkiga och räckte ut sin ena hand för att klappa Matthews axel. Marilla skulle ha velat ge mycket i denna stund för att ha ägt Annes förmåga att ge sina känslor ord, men naturen och vanan hade annorlunda bestämt, och hon kunde endast slå sina armar omkring flickan och ömt trycka henne till sitt bröst, önskande, att hon aldrig behövde släppa henne.
Matthews ögon vore fuktiga — han steg upp och gick ut. Under den blåa sommarnattens stjärnor började han vandra av och an utmed popplarnas rad.
— Inte har hon blivit mycket bortskämd, sade han helt sakta för sig själv. — Att jag har någon gång lirkat en smula med Marilla, kan då inte ha gjort någon skada … Hon är söt att se på, och förståndet är det inge’ fel med, och gott hjärta har hon, som är det allra bästa. För oss har hon blivit till välsignelse, och stor tur var det, att fru Spencer gjorde det där misstaget … Tur ska vi förresten inte tala om härvidlag — det var vår Herre, som skickade hit henne, därför att Han såg att vi behövde henne.
Slutligen kom den dag, då Anne måste fara till staden.
Hon och Matthew åkte in en vacker septembermorgon, efter ett rörande farväl av Diana och ett mera sansat och nyktert — åtminstone från Marillas sida — av denna senare. Men när Anne var borta, torkade Diana sina tårar och for på en utfärd till Vitsand med sina kusiner och roade sig där ganska tappert. Marilla åter störtade sig med förtvivlans energi mitt uti en massa onödigt arbete och knogade på därmed hela dagen, medan det värkte och sved i hennes hjärta.
Men på kvällen, sedan Marilla gått och lagt sig, på ett plågsamt sätt medveten om, att det lilla gavelrummet en trappa upp stod tomt och att en lyssnande ej ens skulle förnimma
— 298 —
