Välbeställd seminarist.
de lätta andedragen bortifrån sängen, begrov hon sitt ansikte i kudden och grät efter sin flicka med en lidelsefull häftighet, som förfärade henne själv, när hon längre fram blev lugn nog för att reflektera över, hur illa det egentligen var av henne, gamla, förståndiga människan, att så där ge sig hän åt en sinnesrörelse …
Anne och de övriga eleverna från Avonlea hunno till staden just lagom för att skynda i väg till seminariet. Den första dagen förgick behagligt nog med sin glada brådska och sin mångfald av nya intryck — man sammanträffade med alla de andra eleverna, lärde sig att känna igen lärarna och blev hänvisad till olika läxlag och parallellavdelningar. Anne ämnade genast börja med det andra läsårets kurs, som hon blivit tillrådd av fröken Stacy; Gilbert Blythe skulle göra detsamma. Detta innebar, att de skulle kunna förskaffa sig avgångsbetyg från seminariet på ett år i stället för de vanliga två, men det innebar naturligtvis också mycket trägnare och mera ansträngande arbete.
Jane, Ruby, Josie och de båda gossarna, vilka ej besvärades av någon större ambition, ämnade följa den vanliga läsordningen och använda två år på kursen.
Anne erfor en ganska stark ensamhetskänsla, när hon befann sig inne i en stor sal tillsamman med femtio andra elever, av vilka hon ej kände en enda, utom den långe, mörkhårige gossen borta i andra ändan av rummet. Och såsom hon kände honom, kunde det just göra detsamma, tyckte hon … Hon var dock glad åt att de voro i samma klass.
— Jag skulle inte trivas, om jag inte hade honom att tävla med, tänkte hon. — Fasligt beslutsam ser han ut. Han har visst redan föresatt sig att vinna guldmedaljen … Om ändå Ruby och Jane vore med här i klassen, så behövde man inte känna sig så fasligt ensam. Jag undrar, vilka av flickorna här jag kommer att bli god vän med. Jag lovade
— 299 —
