Välbeställd seminarist.
naturligtvis Diana, att ingen seminarieflicka, hur mycket jag än tycker om henne, skulle någonsin kunna tränga ut henne, men näst bästa vänner kan man ju alltid ha råd att skaffa sig … Flickan därborta med bruna ögonen och körsbärsröda blusen tycker jag ser trevlig ut. Likaså den bleka, ljusa, som sitter och tittar ut genom fönstret. Hon har vackert hår och har bestämd fantasi … Dem ville jag allt bra gärna bli bekant och god vän med. Men ännu känner jag dem inte, och de känna inte mig och bry sig troligen alls inte om att bekanta sig med mig … Hu, vad det är tråkigt!
Ännu tråkigare kändes det, när Anne samma kväll i skymningen satt ensam på sitt nya rum. Hon skulle ej vara inackorderad tillsamman med de andra Avonleaflickorna, vilka alla hade släktingar, som godhetsfullt togo hand om dem. Fröken Josephine Barry hade varit villig att taga emot Anne, men hennes villa låg så långt bort från seminariet, att avståndet utgjorde ett hinder. Tant Josephine hade därför tagit reda på ett inackorderingsställe och försäkrade Marilla och Matthew, att det skulle passa Anne förträffligt.
— Inackorderingsfrun är en mycket hygglig människa, som sett bättre dagar, berättade faster Josephine. — Hennes man var brittisk officer, och hon är mycket noga med vad för sorts folk hon tar i sitt hus. Anne kommer inte att göra några olämpliga bekantskaper under hennes tak. Maten är god, och läget är helt nära seminariet, i en tyst och stilla trakt.
Allt detta kunde nog vara mycket sant och visade sig också vara det, men det lände Anne till föga hjälp, när det första svåra anfallet av hemlängtan satte åt henne. Hon såg sig melankoliskt omkring i det trånga lilla rummet med dess smutsgrå tapeter utan en enda tavla, dess tarvliga järnsäng och tomma bokhylla, och gråten snörde samman hennes strupe, när hon tänkte på sitt eget lilla vita rum på Grönkulla — på den ljuvliga stillheten och grönskan därutanför, luktärterna på
— 300 —
