Välbeställd seminarist.
härda ut där så länge … Du borde inte lipa, Anne, det är verkligen inte klädsamt, för din näsa och dina ögon bli röda, och se’n med håret så blir det nästan väl mycket av det goda … Vi hade en väldigt intressant lektion i dag — åh, vad den franske professorn ä’ stilig! Så’na mustascher han har … Anne, har du någonting, som duger att äta? Jag är så sjuk efter något gott. Hi hi — jag kunde väl tro, att inte Marilla skulle låta dig fara tomhänt. Det var därför jag kom hit. Annars skulle jag ha gått i parken med Frank Stockley för att höra musiken spela. Han ä’ inackorderad på samma ställe som jag, och det ä’ en kilig pojke. Han såg dig i klassen i dag och frågade, vad det var för en rödluva …
Anne började just undra, huruvida ej ensamhet och tårar voro oändligt att fördraga framför Josies sällskap, då inträdde Jane och Ruby, vardera med »seminaristmärket» — en scharlakansröd rosett — prydligt faststucken vid ytterkoftans uppslag. Som Josie och Jane för närvarande vore osams och ej talades vid, försjönk Josie i tystnad, men tuggade pepparkakor och gorån så mycket ivrigare.
— Hå hå ja ja, suckade Jane, jag tycker, att jag levat många månader se’n i morse. Jag borde vara hemma och sitta och plugga i min Virgilius — kan man tänka sig en så’n fräck en, som gav oss tjugo rader i läxa genast den första dan … Men jag hade ingen ro att sätta mig ned … Anne, vad ser jag? Tårar på kinden? Om du har gråtit, så neka inte, jag ber dig! Då återfår jag en smula av min förlorade självaktning, för jag tjöt alldeles förskräckligt, när Ruby kom … Är man inte ensam om att göra dumheter, behöver man inte skämmas så mycket. Äppelkaka? Jo jag tackar jag! Ack ja, en liten bit! Mums, mums — den har den rätta Avonleasmaken, det känns minsann.
Ruby, som såg, att seminariets årsberättelse låg framme på bordet, ville veta, om Anne ämnade tävla om guldmedaljen.
— 302 —
