Den långa vintern.
stipendiet, tänkte hon. — Ska inte Matthew bli stolt, om jag kommer att ligga och studera vid en högskola! O, det är härligt att ha ett mål att sträva mot! Och så fort man har uppnått ett, så hägrar och lyser det ett annat ännu högre upp! Det är det som gör livet så roligt att leva!
XXXV.
DEN LÅNGA VINTERN.
Annes hemsjuka gav snart med sig, och en förträfflig medicin voro de regelbundet förekommande besöken på Grönkulla. Så länge det vackra vädert varade, foro Avonleas ungdomar varje fredags afton med den nya bibanan till Carmody. Där voro vanligen Diana och flera andra gossar och flickor dem till mötes, och de fortsatte sedan tillsamman den muntra vandringen till Avonlea. Anne tyckte, att dessa fredagspromenader i den friska kvällsluften, med ljusen i Avonlea löftesrikt tindrande på avstånd, voro de för henne dyrbaraste stunderna i hela veckan.
Gilbert Blythe gick nästan alltid med Ruby Gillis och bar hennes resväska åt henne. Ruby var nu en ganska vacker ung dam, fullt medveten om sin värdighet som »nästan» vuxen; hon bar så långa kjolar som hennes mamma tillät henne ha och gick med uppsatt hår i stan, fastän hon fick lov att ta ned det och ha det hängande i flätor, när hon reste hem och hälsade på. Hon hade stora, klarblå ögon och rosig hy, skrattade mycket, var munter och godlynt och njöt oförbehållsamt av allting roligt.
— Men jag skulle ändå inte ha trott, att hon var den sortens flicka, som Gilbert skulle tycka om, viskade Jane till Anne.
Anne trodde det inte heller, men hon skulle hellre ha bitit tungan av sig än hon sagt det. Hon kunde heller inte
— 304 —
