Matthew Cuthbert häpnar.
mitt liv, som man inte kunde tänka sig mera förtjusande. Jag fick en så’n besynnerlig känsla här, — hon lade handen på bröstet — riktigt som värk, men det var bara därför att jag njöt. Har ni någonsin haft sådan värk, herr Cuthbert?
— Nej, det kan jag just inte påminna mig.
— Jag får det rätt ofta — när jag ser någonting så där förfärligt vackert. Men varför ska den där förtjusande valvgången kallas allén? Det namnet säger ju ingenting. Nej, den skulle heta — låt mig se — jo, Ljuvlighetens vita väg. Är inte det ett fint sagonamn? När jag inte tycker om namnet på ett ställe eller en människa, så tänker jag alltid ut något nytt åt dem. Där fanns en flicka på hemmet, som hette Hepzibah Jenkins, men jag kallade henne alltid i mina tankar Rosalia De Vere. Andra människor kunna ju kalla den där lövgången för allén, men jag kommer alltid att säga Ljuvlighetens vita väg.
Åh kors — ä’ vi nu snart hemma? Jag är både glad, och jag är ledsen … Jag är ledsen, för att den här åkningen har varit så rolig, och det är alltid ledsamt, när det roliga tar slut. Det kan ju komma någonting ännu roligare efter, men det är inte värt man gör sig för säker … Det har åtminstone varit min erfarenhet. Men ack — vad jag är glad, att jag får komma hem! Jag har ju aldrig haft ett verkligt hem, så långt jag kan minnas tillbaka. Nu känns det igen så där underligt i bröstet på mig …
De hade nu passerat backens högsta punkt. Nedanför dem låg en helt liten sjö, vilken nästan såg ut som en flod, så långsträckt och buktande var den. En bro löpte tvärs över den, och från bron och den lilla sjöns nedre ändpunkt, där en gulbrun kedja sandåsar skilde den från den mörkblå havsviken utanför, låg vattnet så klart som en spegel med de finaste skiftningar av krokusblått och skärt och luftigt grönt och andra milda förtoningar, för vilka ännu inga namn blivit uppfunna.
— 22 —
