Den stora dagen.
Anne hade en härlig dag, som hon uteslutande ägnade åt sina kära ställen ute i det fria. Hon glömde aldrig denna dag; den var så klar och utan ett moln, så rik på solsken och blomsterprakt. Anne tillbragte några av de ljuvligaste timmarna nere i fruktträdgården; därefter gick hon till Skogsnymfens källa, Näktergalsro och Violernas dal. Hon hälsade på i prästgården och fick en trevlig pratstund med fru Allan, och till slut, på kvällen, följde hon med Matthew till hagen för att hämta korna. Skogen stod övergjuten med solnedgångens varma sken, men åsarnas skuggor föllo mörka. Matthew vandrade långsamt, med sänkt huvud, och Anne, högväxt och spänstig, rättade sina alltför raska steg efter hans.
— I dag har ni arbetat för mycket, Matthew, sade hon i milt förebrående ton. — Tag inte för er mer än ni rår med — ni har ju drängen till hjälp.
— Det har just inte varit mycket arbete i dag, sade Matthew, i det han öppnade gårdsgrinden för att släppa igenom korna. Men gubben blir gammal, Anne lilla, och det händer nog, att man glömmer det … Men jag har alltid tyckt om att arbeta, och den dag jag inte orkar det …
— Om jag varit den där pojken, ni beställde från barnhemmet, sade Anne sorgset, så hade jag varit i stånd att hjälpa er så mycket mer och hade kunnat bespara er möda på tusen sätt. Bara för det skulle jag önska det …
— Jag ville nog hellre ha dig än ett dussin pojkar, Anne, sade Matthew och klappade hennes hand. — Hör du det — hellre än ett dussin pojkar. Var det kanske en pojke, som tog det stora stipendiet? Åh nej — det var allt en flicka — min flicka — min egen flicka, som jag är stolt över.
Han log sitt goda, försynta leende och vandrade in i stallet till sina djur.
Anne tog med sig minnet därav, när hon den kvällen gick upp på sitt rum och en lång stund satt vid det öppna
— 314 —