Skördemannen, vilkens namn är död.
fönstret, tänkande på det förflutna och drömmande om framtiden. Där utanför stod Snödrottningen i sin luftiga vita skrud i månskenet; grodornas melodiska kör ljöd från träsket nedåt Mörka, speglande vågen. Anne mindes alltid denna aftons silverklara, fridfulla skönhet och doftande stillhet. Det var den sista aftonen, innan sorgen berörde hennes liv, och intet liv blir någonsin fullt detsamma igen, när en gång denna kyliga, helgande beröring snuddat därvid.
XXXVII.
SKÖRDEMANNEN, VILKENS NAMN ÄR DÖD.
— Matthew Matthew — vad är det? Matthew — är du sjuk?
Det var Marilla som talade — med ängslan i varje andlöst framstött ord. Anne kom gående genom förstugan, med händerna fulla av vita narcisser — det dröjde länge, innan hon åter kunde älska åsynen eller doften av vita narcisser — hon hörde de skrämda ropen och såg Matthew stå ute på trappstenen, med ett hopviket papper i handen och ett ansikte, som var underligt stelt och grått. Anne släppte sina blommor och skyndade fram till honom samtidigt med Marilla. Men båda kommo för sent — innan de hunno få tag i honom, hade Matthew fallit tungt över tröskeln.
— Han har svimmat, flämtade Marilla. — Anne, spring och hämta Martin — fort, fort! Han är i stallet.
Drängen Martin, som just kommit hemåkande från postkontoret, skyndade genast efter doktorn och stannade ett ögonblick vid Tallbacken för att bedja herr och fru Barry komma till hjälp. Fru Lynde, som var där i ett ärende, följde
— 315 —
