Skördemannen, vilkens namn är död.
stillheten över sitt ansikte. Men inga tårar kommo — ej ens när hon föll på knä vid sitt fönster i mörkret och bad, blickande upp mot stjärnorna över skogsåsarna — inga tårar, endast samma dova, pinande värk, som gnagde och stack, ända tills hon föll i sömn, utmattad av dagens möda och sinnesrörelse.
På natten vaknade hon. Det var tyst och mörkt omkring henne, och minnet av vad som hänt under dagen störtade över henne likt en våg av sorg. Hon kunde se Matthews ansikte, hur han log mot henne, när de skildes åt vid grinden den där sista kvällen — hon kunde höra hans röst säga: »Min flicka — min egen flicka, som jag är stolt över». Då kommo tårarna, och Anne grät hejdlöst.
Marilla hörde henne och kom sakta in för att tala tröstande ord.
— Så — så — barn lilla — gråt inte så bittert! Vi få honom ändå inte tillbaka. Det — det är inte rätt att gråta så där. Det visste jag nog i går med, men jag kunde inte låta bli … Han har alltid varit en sådan snäll och öm bror mot mig — men Herren vet bäst.
— Ack, låt mig gråta, Marilla, snyftade Anne. — Tårarna göra mig inte så illa som den där värken. Sitt hos mig en liten stund och håll armen omkring mig — så. Jag ville inte ha Diana hos mig, hon är vänlig och rar, men det är inte hennes sorg — hon står utanför den och kan inte komma mitt hjärta så nära, att hon kan hjälpa mig. Det är vår sorg — er och min. O, Marilla, vad skola vi göra utan honom?
— Vi ha varandra, Anne. Jag vet inte vad jag skulle göra, om du inte vore här — om du aldrig hade kommit. Ack, barn lilla, jag vet nog, att jag ofta varit vresig och tvär emot dig i mitt sätt — men du får inte tro för det, att jag inte höll av dig lika mycket som Matthew gjorde … Det vill
— 318 —
