Matthew Cuthbert häpnar.
På den motsatta sidan om bron smög sig sjön in mellan lummiga dungar av tall och lönn och låg mörkt glänsande under deras glidande skuggor. Här och där lutade sig ett vilt plommonträd ut från den branta stranden, likt en ung flicka, som står på tå för att kunna skåda sin egen bild. Från kärret invid ena sidan av sjön ljöd de kväkande grodornas egendomligt klara och svårmodiga kör. En liten grå stuga tittade fram mellan vita äppelträd från sluttningen högre upp, och fastän det ännu ej var fullt mörkt, tindrade ett ljus i ett av dess fönster.
— Det där är Barrys göl, sade Matthew.
— Usch, så’nt fult namn. Jag ska kalla den — låt mig se — Mörka, speglande vågen. Ja, det passar bra. Det kunde stå i en vers. Mörka, speglande vågen … Det är så vackert, så det riktigt ryser i mig … Ryser det ibland i er?
Matthew funderade.
— Åhjo, nog händer det … Det liksom ryser i mig, när jag ser de där otäcka vita maskarna, som kräla upp i gurksängarna. Tockna ä’ di äckligaste kräk jag vet.
— Det är nog ett annat slags rysning, det … För det är ju bra stor skillnad mellan maskar och en sjö med mörka, speglande vågor. Varför kalla andra människor den för Barrys göl?
— Det är väl därför att herr Barry bor däruppe i det lilla huset. Tallbacken heter hans gård. Om inte den där tjocka träddungen låge alldeles bakom, kunde man se Grönkulla härifrån. Nu ska vi över bron, och se’n kröker vägen, så det är ännu ett bra stycke kvar.
— Har herr Barry några små flickor? Ja, inte så fasligt små, menar jag — så där vid min ålder?
— Han har en, som är elva år. Hon heter Diana.
— Åh! — Hon drog djupt efter andan. — Det var ett — ett bedårande namn!
— 23 —
