Marilla Cuthbert häpnar.
eller på all den olägenhet detta missförstånd troligen komma att vålla dem — han tänkte på flickans svikna förhoppningar. När han såg framför sig, hur den hänförda glansen skulle slockna i hennes ögon, fick han en högst pinsam känsla av, att han skulle hjälpa till med att mörda någon — ungefär samma motvilja, som betog honom, när han skulle sticka en gris eller en kalv eller något annat oskyldigt litet djur.
Gården låg alldeles mörk, när de svängde in på den, och poppellöven rörde sig på grenarna med ett silkeslent prassel.
— Hör, hur träden tala i sömnen, viskade hon, när körsvennen lyfte, henne ned på marken. — Så vackra drömmar de måtte ha!
Hon tog ett stadigt grepp i kappsäcken, som innehöll »allt vad hon ägde och hade», och följde honom in i huset.
III.
MARILLA CUTHBERT HÄPNAR.
Marilla kom ut med raska steg, när hennes bror öppnade dörren. Men när hennes ögon föllo på den underliga lilla figuren i den fula, snäva klänningen, med de långa, eldröda hårflätorna och de av glad förväntan strålande ögonen, ryggade hon förbluffad tillbaka.
— Du store, vem är detta! utbrast hon. — Var är pojken?
— Där fanns ingen pojke, svarade Matthew djupt olycklig. Där fanns bara hon.
Han nickade mot flickan och kom först nu ihåg, att han inte ens frågat henne, vad hon hette.
— Ingen pojke? Men där måste ha varit en pojke?
— 26 —
